Jag är så himla låg idag, låg och ledsen. Mina små änglar äter upp mig just nu... Felicia som nu är 2 1/2 är inte lätt att ha att göra med. Allt som det går att bråka om, bråkar hon om. Hon vill inte äta frukost vid köksbordet, hon vill inte ta på sig blöjan inför läggning, hon vill inte sätta på pyjamas (när det är dags), hon vill inte borsta tänderna, hon häller ut maten, hon vill inte ha välling (när jag ger den), hon vill inte ta på sig kläderna. Hon gör väsen för allt! Plus att det bara jag som får ta henne, Niklas försöker hjälpa till men det vill sig inte... Igår brast bubblan, jag gick över gränsen och idag mår jag så dåligt över det! Igår var jag själv med tjejerna och från det att jag hämtade dem från dagis till dess att Felicia somnat var det tjafs, grin och skrik (inte bara från barnen). Till slut slängde jag det jag höll i handen i golvet, jag sa att nu ger jag upp nu går jag så slipper du din dumma mamma (hon rabblar nämligen "dumma mamma" titt som tätt). Detta hör ju naturligtvis Natalie som ligger i sin säng och är självklart också påverkad utav detta. Jag hör hur Felicia går in till henne i förtvivlan, Natalie säger med gråten i halsen, "det är ditt fel alltihop, nu har vi ingen mamma". De går båda grinandes ner för trappen och ställer sig vid köksfönstret och ropar efter mig. Jag har naturligtvis inte gått iväg utan gick och gömde mig i sovrummet där jag satt och grinade. När jag hör mina små så grinar jag än mer och går ut till dem... Vi sätter oss och kramar varandra i soffan och pratar och grinar tillsammans. Vi bestämmer att vi går upp och börjar om. Väl i Felicias rum börjar hon om igen...
Kära dagbok, jag skäms, jag mår illa, jag är helt slut! Den dagen man bestämmer sig för att skaffa barn kan man aldrig veta vad det innebär. Att det skulle vara så här psykiskt jobbigt ibland kunde jag aldrig föreställa mig och jag kan tänka mig att det kommer stunder då det kommer kännas ännu värre...
Hoppas hon snart kommer ur det här, för jag är på gränsen att knäckas!
-J
Vännen, du gjorde ju allt bra igen sen, ni kramades och tro mig, de förstår att det ibland går för långt. Känn dig inte dum, känn att du istället är mänsklig,
SvaraRaderakram Cilla
Jag behövde få höra dessa ord, tack! De värmde ordentligt!
SvaraRaderaKram!
Oj oj oj vad jag känner igen mig. Åh jag har gråtit, sjunkit ner på golvet och grinat och sagt att jag orkar inte hur mycket som helst och nu vill jag inte längre.... Förhoppningsvis går det över och du ska veta att du inte är ensam.
SvaraRaderaKänns skönt att höra! :)
SvaraRadera